Lilla Björns första snö
2 min
Det var sent på hösten i den stora skogen. Träden hade tappat sina löv, och luften kändes kall och frisk.
Lilla Björn gäspade stort. Inne i grottan hade Mamma Björn bäddat en mjuk säng av mossa och torra löv.
– Snart är det dags att sova hela vintern, sa Mamma Björn.
Men Lilla Björn ville titta ut en sista gång. Han tassade fram till grottans öppning. Då hände något.
Något vitt och litet dansade ner från himlen. Och en till. Och en till.
– Mamma, titta! Vad är det?
– Det är snö, sa Mamma Björn och log. Vinterns första snö.
En liten snöflinga landade på Lilla Björns bruna tass. Den var så liten, och så fin.
– Titta noga, viskade Mamma Björn. Räkna armarna.
Lilla Björn tittade och räknade.
– Ett, två, tre, fyra, fem, sex!
– Just det, sa Mamma Björn. Varje snöflinga har sex armar. Men ingen är precis likadan som en annan.
Lilla Björn ville springa ut och fånga alla snöflingor på en gång. Men Mamma Björn satte sig ner i grottans öppning.
– Kom, sitt här hos mig. Ibland är det finast att bara vara stilla och titta.
Så Lilla Björn kröp upp bredvid sin mamma. De satt tysta tillsammans.
Snön föll sakta, sakta. Den lade sig på granarna. Den lade sig på stenarna. Den lade sig på marken som ett mjukt, vitt täcke.
Det var så tyst i skogen. Bara snön som föll, och Mammas varma päls, och lugna andetag.
Lilla Björn kände sig glad inuti. Glad och varm och lugn.
– Tack för snön, viskade han.
Sedan gäspade han igen. Ett stort, långt gäsp.
Mamma Björn bar honom till sängen av mossa. Hon bäddade om honom med torra löv.
Utanför föll snöflingorna, en efter en, var och en med sina sex små armar.
Lilla Björn slöt ögonen. Han drömde om vit, tyst snö.
God natt, Lilla Björn. God natt, skogen. God natt, lilla snö.