Ullis första nattflygning

Högt uppe i en gammal ek, i ett runt hål i stammen, bodde en liten uggla som hette Ullis. Ullis hade stora gula ögon, mjuka bruna fjädrar och ett hjärta som ibland bultade lite för fort.

Varje kväll, när solen gick ner bakom kullarna, vaknade skogen på ett nytt sätt. Syrsorna började spela. Grodorna började kväka. Och mamma uggla bredde ut sina breda vingar och gled ut i mörkret.

Ullis satt kvar i hålet och tittade. Varje kväll var det likadant. Mamma flög. Ullis tittade.

Men en kväll vände sig mamma om innan hon flög.

”I kväll är det din tur”, sa hon mjukt. ”I kväll ska du göra din första nattflygning.”

Ullis kröp längre in i boet tills bara två gula ögon syntes.

”Jag vet inte om jag kan”, viskade Ullis. ”Tänk om jag låter som en skramlande kastrull när jag flaxar? Tänk om hela skogen hör mig?”

Mamma blinkade lugnt med sina stora ögon. ”Kom hit, lilla vän. Jag ska visa dig något.”

Hon sträckte fram en vinge. ”Känn på kanten av min fjäder.”

Ullis rörde försiktigt vid fjädern med näbben. Den var mjuk, mjukare än mossa. Och längst ut på kanten satt små, små fransar, som tänderna på en pytteliten kam.

”De där fransarna är ugglornas hemlighet”, sa mamma. ”När vi flyger delar de upp luften i små, små vindar, så att det inte susar och väser. Och fjädrarna är mjuka som sammet, så de prasslar inte heller. Därför kan ugglor flyga nästan helt tyst.”

Ullis tittade på sin egen vinge. Där satt de. Precis likadana små fransar.

”Du har haft dem hela tiden”, sa mamma.

”Men tänk om jag är rädd ändå?” frågade Ullis.

”Då får du vara lite rädd”, sa mamma. ”Alla som gör något för första gången känner sig osäkra. Jag gjorde det också. Jag flyger alldeles bredvid dig.”

Ullis hoppade fram till kanten av hålet och tittade ut.

Natten var inte alls så mörk som Ullis hade trott. Månen hängde över skogen som en rund, gul lykta. Stjärnorna glittrade mellan grenarna. Det doftade av tall och svalt, fuktigt gräs. Nere vid bäcken porlade vattnet, lugnt och snällt.

Ullis hjärta bultade fort. Bom, bom, bom.

”Ett”, viskade Ullis. ”Två. Tre.”

Och så hoppade Ullis.

Först föll Ullis en liten bit, och magen kittlade. Sedan bredde Ullis ut vingarna, och luften lyfte henne mjukt, som en hand under en fjäder. Ullis flaxade en gång, två gånger, och sedan gled hon fram över gläntan.

Och det märkligaste av allt var att det var alldeles tyst.

Inget sus. Inget skrammel. Bara bäckens porlande och syrsornas sång.

Nere i gräset gick en igelkott och nosade efter skalbaggar. Igelkotten tittade inte ens upp. En hare satt och tuggade på ett klöverblad. Haren märkte ingenting.

”Mamma!” viskade Ullis glatt. ”De hör mig inte! Mina fransar fungerar!”

”Det visste jag att de skulle göra”, sa mamma och flög tätt intill.

Tillsammans flög de över ängen, där daggen glänste som pärlor. De flög över dammen, där månen speglade sig i vattnet, så att det såg ut som om det fanns två månar. De flög runt den gamla eken, en gång, två gånger, tre gånger, bara för att det var så roligt.

Ullis flög hela natten. Ibland högt, ibland lågt. Ibland snabbt, ibland långsamt. Och för varje vingslag blev Ullis hjärta lite lugnare.

Till slut började himlen bli ljusare i kanten, först grå, sedan svagt rosa. För ugglor betyder det att det är dags att sova.

Ullis och mamma gled tyst hem till hålet i eken. Ullis kröp ner i den mjuka bädden av fjun och torra löv. Vingarna var trötta. Ögonen var tunga.

”Jag var rädd först”, mumlade Ullis.

”Jag vet”, sa mamma. ”Men du hoppade ändå.”

Ullis log lite och borrade in näbben bland de mjuka fjädrarna. Utanför sjöng den första fågeln, försiktigt och lågt. Vinden vaggade grenarna fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Och den lilla ugglan, med de tysta, mjuka vingarna, somnade gott.

God natt, lilla Ullis. God natt, tysta skog. God natt.