Molle lär sig vänta

Långt ute i det stora blå havet, där vågorna gungar fram och tillbaka, bodde en liten valunge som hette Molle. Molle var en knölval. Han var liten för att vara en val, men ändå större än en roddbåt. Han hade långa vita fenor som såg ut nästan som vingar, och han älskade att simma tätt bredvid sin mamma.

Varje dag dök mamma ner i djupet. Ner, ner, ner, där vattnet blev mörkare och tystare. Molle följde efter en bit. Men snart kände han något i bröstet. Ett litet pirr. Ett litet tryck.

”Mamma, jag måste upp!” sa Molle.

”Då simmar vi upp”, sa mamma lugnt.

De simmade uppåt mot ljuset. När Molle nådde ytan blåste han ut luft genom hålet högst upp på huvudet. Pff! En liten fontän av vatten och luft sprutade upp i solskenet. Sedan drog han in ny, frisk luft.

”Varför måste jag upp hela tiden?” frågade Molle. ”Fiskarna behöver ju aldrig det.”

Mamma gungade mjukt på vågorna. ”Fiskar har gälar”, sa hon. ”Med gälarna kan de ta syre direkt ur vattnet. Men vi valar är inte fiskar. Vi är däggdjur, precis som hundar och kaniner och människor. Vi har lungor, och lungor behöver luft. Därför simmar vi upp till ytan och andas. Hålet på ditt huvud är din näsa.”

”Min näsa sitter på toppen?” fnissade Molle.

”Ja, så att du kan andas utan att lyfta hela huvudet ur vattnet”, sa mamma. ”Och kommer du ihåg hur du dricker mjölk hos mig? Det gör också alla däggdjursungar.”

Molle tänkte på det. Han var ett däggdjur. Det kändes stort och fint.

Men det fanns en sak som Molle längtade efter. Nere i djupet, långt under dem, simmade ibland ett stort stim av silverfiskar. När solen lyste ner glittrade de som tusen små stjärnor. Molle hade bara sett dem på långt håll.

”Jag vill simma ända ner till silverfiskarna”, sa han. ”Nu direkt!”

”Dina lungor växer lite i taget”, sa mamma. ”Varje dag kan du stanna nere lite längre. Det kommer, om du har tålamod.”

Men Molle ville inte vänta. Han tog ett djupt andetag, slog med stjärtfenan och rusade nedåt så fort han kunde. Bubblor virvlade runt honom. Men ju snabbare han simmade, desto snabbare kom pirret i bröstet. Han hann inte ens halvvägs innan han måste vända och skynda upp igen. Pff!

”Det gick inte”, sa Molle besviket.

Mamma simmade nära och puffade honom vänligt med nosen. ”När man simmar väldigt fort gör kroppen av med luften snabbare”, sa hon. ”Om du simmar lugnt räcker luften längre. Långsamt är ibland det snabbaste sättet att komma fram.”

Så nästa dag gjorde Molle annorlunda. Han andades lugnt vid ytan. Ett andetag. Två andetag. Tre andetag. Sedan dök han, sakta och mjukt, med stora lugna tag. Och när pirret kom vände han uppåt utan att bli ledsen.

Dagen därpå gjorde han likadant. Och dagen efter det. Lugnt ner. Lugnt upp. Andas. Vila. Varje gång kom han lite, lite djupare.

En morgon, när solen lyste klart genom vattnet, simmade Molle nedåt i sin egen lugna takt. Plötsligt glittrade det runt omkring honom. Silverfiskarna! De snurrade och blänkte åt alla håll, som en virvel av små speglar. Molle låg alldeles stilla och tittade. Det var ännu vackrare än han hade drömt.

Sedan kände han det välkända pirret och simmade tillbaka till ytan. Pff! Mamma väntade där.

”Jag såg dem, mamma! Jag var ända framme!”

”Det visste jag att du skulle klara”, sa mamma. ”Lite i taget.”

När kvällen kom färgade solen himlen rosa och guld. Sedan sjönk den ner bakom havet, och månen steg upp, stor och blek. Vågorna blev mjukare och lugnare.

Valar sover inte långt nere i djupet. De vilar nära ytan, så att de kan andas när de behöver. Molle lade sig tätt intill sin mamma. Vattnet gungade dem sakta, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Ibland flöt Molle upp en liten bit och andades. Pff. Sedan sjönk han tillbaka bredvid mamma. Pff. Lugnt och tyst.

I drömmen glittrade silverfiskarna som stjärnor, och ovanför honom glittrade riktiga stjärnor på himlen. Molle andades långsamt, långsamt, och somnade gott.

God natt, lilla val. God natt, stora hav.