Fia och den föränderliga månen

Högt uppe i en gammal ek, mitt i den mörka skogen, bodde en liten uggla som hette Fia. Fia hade stora runda ögon och mjuka grå fjädrar. Varje kväll, när solen hade gått ner, satt Fia på sin gren och tittade upp mot himlen.

Fia älskade månen. Den lyste så fint över träden. Den gjorde stigarna silvriga och bäcken glittrande. Den var som en lampa för hela skogen.

Men en kväll blev Fia orolig.

– Mormor! ropade Fia. Kom fort! Någon har ätit upp en bit av månen!

Mormor Uggla flög sakta fram och satte sig bredvid. Hon var gammal och klok, och hennes fjädrar var nästan vita.

– Vad menar du, lilla vän? frågade hon.

– Titta! sa Fia och pekade med vingen. För några nätter sedan var månen alldeles rund. Som en stor, lysande tallrik. Nu är den bara halv. Och i går var den större än i dag. Den blir mindre och mindre. Tänk om den försvinner helt?

Mormor Uggla log och burrade upp sina fjädrar.

– Ingen har ätit upp månen, sa hon. Och den går inte sönder heller. Månen ändrar bara form. Det har den alltid gjort.

– Men varför? frågade Fia.

– Vet du vad? sa Mormor. Månen har inget eget ljus. Den kan inte lysa själv, som en eldfluga.

Fia blinkade.

– Men den lyser ju!

– Det ser ut så, sa Mormor. Men det är solen som lyser på den. Solen lyser alltid på ena halvan av månen, precis som morgonsolen lyser på ena sidan av vår ek. Den andra halvan är mörk.

Fia tänkte efter. Fia tittade på eken. Ja, på morgonen var ena sidan av stammen varm och gyllene, och den andra sidan låg i skugga.

– Månen åker runt, runt, runt vår jord, fortsatte Mormor. Det tar ungefär en månad för den att åka ett helt varv. Och medan den åker ser vi olika mycket av den ljusa sidan. Ibland ser vi hela den ljusa sidan. Då är det fullmåne. Ibland ser vi bara en liten bit. Då ser månen ut som en smal, böjd banan. Och ibland ser vi nästan ingenting alls, för då är den ljusa sidan vänd bort från oss.

– Så månen är kvar hela tiden? frågade Fia.

– Hela tiden, sa Mormor. Även när vi inte ser den. Den är lika rund som alltid. Vi ser bara olika mycket av ljuset.

Fia satt tyst en lång stund. Vinden susade i löven. Långt borta kväkte en groda.

– Och sedan? frågade Fia till slut. När den nästan har försvunnit?

– Sedan kommer den tillbaka, sa Mormor. Först som en tunn, tunn strimma. Sedan lite större. Och lite större. Natt efter natt växer den, tills den är rund och stor igen. Och så börjar det om. Varje månad, om och om igen, så länge någon uggla kan minnas.

Fia kände hur oron i magen blev mindre. Den smälte bort, lite i taget, som dagg i morgonsolen.

– Jag trodde att förändring var något farligt, sa Fia.

Mormor Uggla lade sin mjuka vinge runt Fia.

– Allting förändras, sa hon. Löven blir gula på hösten och gröna igen på våren. Snön kommer och snön smälter. Och du, lilla Fia, får nya fjädrar och starkare vingar för varje vecka som går. Det är inget att vara rädd för. Det är bara så världen fungerar.

Fia tittade upp mot halvmånen igen. Nu såg den inte trasig ut längre. Den såg ut som en månskiva som var på väg någonstans. På väg runt, runt, runt.

– Jag ska titta på den varje natt, sa Fia. Då kan jag se hur den ändras.

– Det låter som en fin idé, sa Mormor.

De satt kvar tillsammans på grenen. Stjärnorna blinkade. Månen lyste sitt lånade solljus över skogen. Allt var lugnt och stilla.

Till slut började himlen bli ljusare vid kanten. Det var dags för ugglor att sova. Fia kröp in i boet och gäspade stort.

– God natt, månen, viskade Fia. Vi ses i kväll igen.

Och månen, som alltid var kvar, även när den ändrade form, gled sakta bort över himlen.

Fia slöt sina stora runda ögon. Andetagen blev långsamma och mjuka. Och i den gamla eken blev det alldeles tyst.

God natt.