Lilla molnet Pluff

Högt uppe på himlen, ovanför en stor blå sjö, seglade ett litet moln. Det hette Pluff. Pluff var vitt och runt och mjukt som en kudde. Men Pluff var mycket mindre än alla de andra molnen.

Bredvid Pluff seglade de stora molnen. De var höga som berg och mörkgrå i kanterna. De mullrade lite när de pratade.

– Vi ska ge regn åt hela skogen i kväll, sa ett stort moln stolt.

– Och vi ska vattna alla åkrarna, sa ett annat.

Pluff tittade ner på sig själv. Så liten. Så lätt.

– Vad ska jag göra? frågade Pluff tyst. Jag är ju bara ett litet moln.

Men ingen svarade. De stora molnen hade redan seglat vidare.

Pluff svävade ensam över sjön. Solen sken varmt. Då hörde Pluff en liten röst.

– Hej, Pluff! Det är jag!

Pluff tittade sig omkring. Det var en liten droppe, en av de allra minsta inne i molnet.

– Vem är du? frågade Pluff.

– Jag är en vattendroppe, sa droppen. Vet du inte var vi kommer ifrån?

Pluff skakade på sitt runda huvud.

– Vi kommer från sjön där nere, sa droppen. När solen värmer vattnet, blir en del av det så lätt att det svävar upp i luften. Det kallas att vattnet avdunstar. Man kan inte se det. Det är som en osynlig ånga som stiger uppåt, uppåt, uppåt.

– Uppåt, uppåt, uppåt, upprepade Pluff förundrat.

– Och här uppe är luften kall, fortsatte droppen. Då kryper ångan ihop till pyttesmå droppar. Massor av små droppar tillsammans blir ett moln. Det blir du, Pluff!

Pluff blev alldeles varm inombords. Så hela molnet var gjort av sjön. Av vatten som en gång hade glittrat i solen därnere.

Men sedan blev Pluff fundersam igen.

– Men vad ska vi göra här uppe? frågade Pluff. De stora molnen ska vattna skogar och åkrar. Jag är för liten för det.

Droppen log.

– Titta ner, sa droppen.

Pluff tittade ner. Långt därnere, bredvid sjön, låg en liten trädgård. Där fanns ett litet äppelträd och en rad med solrosor. Och där fanns en liten rabatt med blåklockor. Blommorna hängde med huvudena. Jorden var torr och ljus. Det hade inte regnat på länge.

– De stora molnen seglar till den stora skogen, sa droppen. Men vem ska ge vatten åt den lilla trädgården?

Pluff tittade på blåklockorna. De såg så törstiga ut.

– Jag kan det, sa Pluff. Jag kan ge dem regn!

Pluff seglade långsamt närmare. Där var luften lite svalare. Dropparna inne i molnet kröp ihop. De slog sig ihop två och två, och tre och tre, och blev större och tyngre. Till slut var de så tunga att de inte kunde sväva längre.

Då började det regna.

Plipp. Plopp. Plipp, plipp, plopp.

Det var ett mjukt och stilla regn. Dropparna föll på äppelträdets blad. De föll på solrosorna. De föll på blåklockorna och på den torra jorden. Jorden blev mörk och sval och doftade gott.

Sakta, sakta lyfte blåklockorna sina huvuden. Solrosorna rätade på sig. Äppelträdet skakade glatt på sina blad. En liten mask stack upp huvudet ur jorden och verkade nöjd.

– Tack, lilla moln, viskade blommorna.

Pluff blev så glad att molnet nästan lös i kanterna.

Och vattnet som föll i trädgården sipprade ner i jorden. En del rann i en liten bäck. Och bäcken porlade hela vägen tillbaka till den stora blå sjön.

– Nu förstår jag, sa Pluff. Vattnet går runt, runt. Från sjön upp till himlen, och från himlen ner till marken, och sedan tillbaka till sjön igen.

– Precis, sa droppen. Och i morgon, när solen värmer sjön, stiger vi upp igen. Uppåt, uppåt, uppåt.

Pluff var nu mycket mindre än förut. Nästan bara en tunn liten slöja. Men Pluff kände sig inte liten längre. De stora molnen hade sitt jobb. Och Pluff hade sitt. Båda var lika viktiga.

Solen gick ner bakom träden. Himlen blev rosa, och sedan blå, och sedan mörkblå. En efter en tändes stjärnorna.

Nere i trädgården sov blåklockorna med fuktiga blad. Masken hade krupit ner i den svala jorden. Sjön låg blank och stilla.

Och högt uppe på himlen vilade lilla Pluff, mjuk som en kudde, och väntade på morgonen.

God natt, lilla moln. God natt, sjö och trädgård. God natt.