Rufus, Ylva och den glömda nöten

Det var höst i den stora skogen. Löven hade blivit gula, röda och bruna, och när vinden blåste dansade de ner mot marken som små båtar.

Under en gammal gran bodde räven Rufus. Han hade en lång, rödbrun svans och en nos som kunde känna nästan alla dofter i hela skogen.

Högt uppe i samma gran bodde ekorren Ylva. Hon var liten och snabb, med tofsar på öronen och en svans som en fjäderboll.

Rufus och Ylva var bästa vänner. Varje morgon ropade Ylva ner från grenen: – God morgon, Rufus! Och varje morgon svarade Rufus: – God morgon, Ylva!

Den här hösten hade Ylva fullt upp. Hon sprang hit och dit med hasselnötter och ekollon i munnen. Hon grävde ett litet hål, lade ner en nöt och klappade jord och löv över. Gräv, gräv, klapp, klapp. Sedan sprang hon iväg efter nästa.

– Varför gräver du ner all mat? frågade Rufus.

– Det är mitt vinterförråd, sa Ylva. När snön kommer finns det inga nötter på träden. Då gräver jag upp dem igen och äter.

Rufus nickade. Det lät klokt.

Men en kväll satt Ylva alldeles stilla på en sten. Hon såg bekymrad ut.

– Vad är det? frågade Rufus.

– Jag har gömt så många nötter, sa Ylva. Hundratals. Men nu minns jag inte var jag har lagt allihop. Tänk om jag inte hittar dem när det blir vinter.

Rufus tänkte en stund. Sedan viftade han med svansen.

– Du har snabba tassar, sa han. Och jag har en bra nos. Om vi hjälps åt kanske vi hittar dem tillsammans.

Så gick de ut i skogen, sida vid sida. Rufus höll nosen nära marken. Sniff, sniff. Han gick förbi en mossig stubbe. Sniff, sniff. Han gick runt en stor sten.

– Här! sa han plötsligt. Det luktar hasselnöt.

Ylva grävde med sina små tassar. Gräv, gräv. Och där låg en nöt, brun och blank.

– Du är fantastisk! ropade Ylva.

De letade vidare. Sniff, sniff, gräv, gräv. Under en rot hittade de tre ekollon. Bredvid en myrstack hittade de två nötter till. Ylva sa varje ställe högt för sig själv, så att hon skulle komma ihåg: – Under roten. Vid myrstacken. Bakom stubben.

Till sist kom de fram till en liten glänta. Mitt i gläntan stod ett ungt ekträd, inte mycket högre än Rufus.

– Det här trädet har jag aldrig sett förut, sa Rufus.

Ylva log. – Min mormor berättade om det här stället, sa hon. Hon gömde ekollon här för länge sedan. Ett av dem glömde hon bort. Det låg kvar i jorden hela vintern, och på våren började det gro. Nu är det ett litet träd.

Rufus tittade upp på de små bladen som prasslade i kvällsvinden.

– Så ett bortglömt ekollon kan bli en ek? sa han.

– Ja, sa Ylva. Det är sant på riktigt. Ekorrar glömmer en del av sina nötter, och några av dem växer upp till nya träd. Så hjälper vi till att plantera skogen, fast vi inte ens tänker på det.

Rufus skrattade mjukt. – Då är det inte så farligt att glömma ibland.

– Nej, sa Ylva. Och det är inte så farligt att inte hitta allt själv, när man har en vän.

Nu hade solen gått ner bakom träden. Himlen blev rosa och sedan mörkblå. De gick hem tillsammans genom de prasslande löven. Prassel, prassel, sa löven under Rufus tassar. Tipp, tipp, sa Ylvas små fötter.

Vid den gamla granen stannade de.

– Tack för att du hjälpte mig, sa Ylva.

– Tack för att du lärde mig om ekarna, sa Rufus.

Ylva klättrade upp till sitt bo av mossa och kvistar. Hon rullade ihop sig och lade svansen över sig som ett täcke.

Rufus kröp in i sin varma lya under granens rötter. Han lade nosen på tassarna och blundade.

Ute i skogen blev det tyst. En uggla hoade långt borta. Vinden viskade i grenarna. Och någonstans i den mörka jorden låg Ylvas glömda nötter och väntade på våren, för att kanske en dag bli nya träd.

– God natt, Rufus, viskade Ylva.

– God natt, Ylva, viskade Rufus.

Och så somnade de båda, två goda vänner i den stilla höstskogen.