Tuss reser till månen

Det var en gång en liten kanin som hette Tuss. Tuss bodde i en mjuk håla under ett äppelträd. Varje kväll tittade Tuss upp på månen.

– Varför lyser månen? undrade Tuss. Har den en lampa inuti?

Mamma Kanin log. – Det kanske du får veta en dag, sa hon och pussade Tuss på nosen. Sov gott nu.

Tuss somnade med sin lilla leksaksraket i tassarna. Och då började drömmen.

Raketen växte och blev stor. Den var röd och rund, med ett litet runt fönster. Tuss klev in och tryckte på en knapp. Tre, två, ett... vrooom! Raketen flög upp, upp, upp. Förbi träden. Förbi molnen. Ut bland de glittrande stjärnorna.

Där var månen. Den var grå och full av små gropar. Raketen landade mjukt. Duns! Tuss hoppade ut. Hopp, hopp, hopp. Det var så lätt att hoppa på månen. Tuss studsade högt, som en liten fjäder.

Men Tuss letade och letade. Ingen lampa. Ingen eld. Bara grå sten och mjukt damm.

– Hur kan du lysa, måne? frågade Tuss.

Då såg Tuss solen, långt, långt borta. Solens ljus föll på månen, och månen skickade tillbaka ljuset, ungefär som en spegel gör.

– Så det är solen som lyser på dig! sa Tuss. Du lyser inte själv. Du får solens ljus och skickar det vidare till oss.

Det var det finaste Tuss någonsin hade hört.

Tuss vinkade hejdå till månen och klev in i raketen igen. Vrooom, sakta, sakta. Ner, ner, ner. Förbi stjärnorna. Förbi molnen. Hem till äppelträdet.

Tuss vaknade nästan, gäspade stort och tittade ut. Där var månen, vit och stilla på himlen.

– God natt, måne, viskade Tuss. Tack för att du delar solens ljus med oss.

Månen lyste mjukt in i den lilla hålan. Tuss kröp ihop bredvid sin leksaksraket och stängde ögonen. Sov gott, lilla Tuss. Sov gott.